En sitiuation... hopplös eller bara ett samtal bort..
Så mycket som går att sätta ord på här i livet, men ändå väljer vi oftast att vara tyst.
Vid en hemmakväll, väljer vi att se på en film tillsammans, och "tänker" det vi borde har sagt eller går igenom samtalet som uteblev inom vårt huvuds gränser. Inte undra på att det finns så många som måste samtala av sig rent, professionellt, problemen uppstår allt oftare då man ej samtalar. Ett samtal om hur det står till, hur andra har det, hur jag har det, funderingar om arbetet livet, fritiden människor och människor.
När skall vi återigen börja föra konversationer med varandra, under om musiken, filmerna och det på funna "jag vill vara sjäv" skapar oss människor med brister i det tänkande vi va ment att utveckla vidare. Istället för att använda oss av tankeprocesser och lära oss nyabanor, sätter vi på en repeterande händelse som vi är bekant med och lärt oss finna tröst och en del av våran egen identitet i. Så som musiken, maten, datorerna, droger och tv´n. Inte att de alltid är till en negativ effekt för oss men, att det skapar ett problem som vi inte behöver allt kvickare än vi kan hantera dem.
Hur många negativa händelser sker inte för att, "personen hade ingen att samtala med, personen kände sig ensam och mobbad, de såg det som den ända utvägen då ingen såg dem", många och troligen ett mörkertal som vi helst inte vill veta om.
I denna bekanta negativa upprepande stimuli för hjärnan, vad händer så den inte får sin tillfredställelse, när det istället infinner sig en tanke, en sitiuation eller upplevelse som är negativ. Alltid van vid en trygg "säker hamn" att lägga till vid då det visar sig en uppförsbacke, vad händer då man inte kommer till sin "säkra hamn"?
En hopplös sitiuation där man tar till extremer för att finna ett lugn, återställa kaoset som inte får finnas, antligen dämpas under en dimma av alkohol droger, eller läggas i glömskan genom sömntabletter för "en bättre dag i morgon", som få någon annan eller rent sig själv att må ännu sämre fast på ett annat sätt, då det är mentalt på ett fysiskt sätt. Då denna mest ohanterliga av kaos sitiuationer infinner sig vad händer då, vars va människan vars armar skulle vara räddaren i nöden, någon som lyssnade och samtalar. Håller vi på att bli allt mer tysta sociala människor som stänger dörren i möten med andra och kastar bort nyckeln till vårat eget känslomässiga förråd.
Människor vill finna lycka i allt men ifall den bara kommer finnas i "en bekant gläjdande upprepning", hur kommer vi då kunna finna greppet om livet, då vi står stilla medans världen rör på sig.
Alla behöver samtala mer, alla behöver någon att prata och vara med, bli seed få se andra och vara i det sociala rummet, annars blir vi meningslösa tysta osociala människor som kan köpa lycka och välmående, för en kort stund.
/Josef Toka Eriksson
Vid en hemmakväll, väljer vi att se på en film tillsammans, och "tänker" det vi borde har sagt eller går igenom samtalet som uteblev inom vårt huvuds gränser. Inte undra på att det finns så många som måste samtala av sig rent, professionellt, problemen uppstår allt oftare då man ej samtalar. Ett samtal om hur det står till, hur andra har det, hur jag har det, funderingar om arbetet livet, fritiden människor och människor.
När skall vi återigen börja föra konversationer med varandra, under om musiken, filmerna och det på funna "jag vill vara sjäv" skapar oss människor med brister i det tänkande vi va ment att utveckla vidare. Istället för att använda oss av tankeprocesser och lära oss nyabanor, sätter vi på en repeterande händelse som vi är bekant med och lärt oss finna tröst och en del av våran egen identitet i. Så som musiken, maten, datorerna, droger och tv´n. Inte att de alltid är till en negativ effekt för oss men, att det skapar ett problem som vi inte behöver allt kvickare än vi kan hantera dem.
Hur många negativa händelser sker inte för att, "personen hade ingen att samtala med, personen kände sig ensam och mobbad, de såg det som den ända utvägen då ingen såg dem", många och troligen ett mörkertal som vi helst inte vill veta om.
I denna bekanta negativa upprepande stimuli för hjärnan, vad händer så den inte får sin tillfredställelse, när det istället infinner sig en tanke, en sitiuation eller upplevelse som är negativ. Alltid van vid en trygg "säker hamn" att lägga till vid då det visar sig en uppförsbacke, vad händer då man inte kommer till sin "säkra hamn"?
En hopplös sitiuation där man tar till extremer för att finna ett lugn, återställa kaoset som inte får finnas, antligen dämpas under en dimma av alkohol droger, eller läggas i glömskan genom sömntabletter för "en bättre dag i morgon", som få någon annan eller rent sig själv att må ännu sämre fast på ett annat sätt, då det är mentalt på ett fysiskt sätt. Då denna mest ohanterliga av kaos sitiuationer infinner sig vad händer då, vars va människan vars armar skulle vara räddaren i nöden, någon som lyssnade och samtalar. Håller vi på att bli allt mer tysta sociala människor som stänger dörren i möten med andra och kastar bort nyckeln till vårat eget känslomässiga förråd.
Människor vill finna lycka i allt men ifall den bara kommer finnas i "en bekant gläjdande upprepning", hur kommer vi då kunna finna greppet om livet, då vi står stilla medans världen rör på sig.
Alla behöver samtala mer, alla behöver någon att prata och vara med, bli seed få se andra och vara i det sociala rummet, annars blir vi meningslösa tysta osociala människor som kan köpa lycka och välmående, för en kort stund.
/Josef Toka Eriksson
Kommentarer
Trackback
