Vardagenstankar

Varför bota det som är en del av en. Fast hur skulle man isåfall bota något som ofta sitter i hela livet?

Att ej vara som så många andra, ett handikapp som sitter fast vid en för evigt, ej stråla vara dimmad. B-

Ifall man inte fruktar, kan man fatta tag i sin omkringliggande sitiuation och liv. Fast även den hämmade

visar sig allt mer och mer framåtsträvande i sitt egna jag, till slut efter åren stark, fullständing och total.

I en situation där ens rädsla för att bli ännu mer dimmad, hämmar ens kamp för att få stråla.  L- Den som

strålar är mest rädd för att börja bli svagare, då denne inte i situationen får den som ej lyser så bra.

Att ej låta rädslan liga så länge att man till ej är rädd längre, fungerar ej, fast detta ignorerande sätt även går.

Att våga träda fram i de situationer då man ej känner att man strålar, är viktigt, om inte ett måste för livet. Y-

Ej veta vad som väntar, ifall någon kommer fånga en, oroa sig för vad som komma skall i framtiden.

Trots detta måste man för att brinna våga kliva ut, slänga sig in i det som är svart. Kommer man fall och

göra sig illa, eller kommer den vänligaste av händer (dina elle rmina) fånga upp en, det vet man aldrig. G-

Ifall man isituationen utan anledning säger det man vill, för att bara få det gjort, tänka inte alltid denna lek.

Att våga stråla istället för att fortsätta att dimma ut, kanske man blir av med sitt handikapp och strålar som

aldrig förr, eller så väntar man på nästa situation att ta steget, att kliva ut ur rummets säkerhet och in i livets

händelseförlopp.

Alla behöver vi stråla, en del kan göra det mer än andra, andra mindre än en del, men alla är lika tacksamma

för det ljus som de kan sprida eller ta emot från dem runt en, alla andra. ?-

Alla är vi olika, men ändå lika, olika mål fast ändå lika.