Vardagenstankar

En sak som är underskattat är en promenad under kvällens timmar.
Man går längst efter mobackens gator förbi alla villorna som är upplysta.
Tv-skent strimmar ut ur ett fönster, medans en halogenlampa lyser ut
ur nästa, där ett par hålle rpå att renovera. Ju närmare mobacken kyrkan
man kommer desto mörkare blir det, sista villan åt höger sedan ligger
där bara en gräsmatta som går över från grönt till ofärgat mörkt i mörkret.
Jackans huva är uppdragen då det är små kallt ute, och värmen lätt försvinner
ibörjan från kroppen. Det börjar slutta nerför allt mer å mer, nu sveps även
gatan in bort från gatlampans ljus in i mörkret. Fast är det verkligen ett mörker?
Tanken vad som egentligen finns där i diket runt hörnet, i snåren runtom en,
träder in i tanken. Allteftersom ställs ögonen in, större iris mer ljus från detta
"Mörker" som inte är mörker, utan bara den normal belysta världen bortom
våra skapade ljus. Stannar upp innan dammens maffiga konstruktion skall
beträdas, stanna upp, andas in, blundar, och vänder mitt ansikte mot himlen.
Lyssnar, öppnar mina ögon och ser stjärnorna, alla dessa stjärnor varje
vackrare än den andra. En himmel som skapar oförståelse hur liten man
egentligen är, så många som sett dessa stjärnor denna himmel och bara
gapat andas ut och stått helt förvånade de också. Tänkte då att likaså är varje
människa, fast vi ser det bara inte. Tror det beror på att när vi öppnar våra ögon
ser vi bara ett visst ljus, eller en viss utstrålning som vi tar till oss, likt irisens
förmåga att anpassa sig, har vi anpassats till vad vi kan hantera och föredrar.
En del dras från tystnaden en del till, andra är utåtriktade andra lite mer försiktiga,
En del skämtar med alla, en del skämtar bara i sin grupp, samtidigt som vi
är mottagliga och gerifrån oss olika utstrålning/Karma "call it what you like".
Så finns vi alla ändå på denna jorden, strålande och orginella individer.
Efter denna pause med blicken riktad mot skyn, ser jag omgivningen stadens
 ljus som förstår det vackra mörkret, det blir som kornigt oskarpt det man ser
av det artificiella ljuset. Men vad ska man göra åt det släcka hela staden?
Även dammens belysning, cementen så grå, de gula ljusen, mitt i allt en träbelaggd
brodel, borde fångas med en kamera och visas i stort format i ett mörkt rum så
alla kan få ta del av den. Får se ifall det kommer att ske.
Vandrar vidare över dammen, upp för grustigen och in längst den mörka sidan av
älven. Kommer runt ett litet krön ser först hur ljus speglas i den närmast
spegelblanka ävlen. Sedan breder sig pärlbandet av lampor på andra sidan längst
eljuspåret, i älvens ytreflektion till synes oändligt långt ner efter vattenbrynet.
Ja, det är inte konstiga att man fick se just detta denna kvällen, varför gör
 man det inte oftare? Ska se denna vyn oftare då den är som den är.
Måste säga att efter ett tag omsluts man från alla håll av tätare å tätare snår
och skog, tillslut år mörkret olustigt svart. Någon som hört talas om att saker kan
röra sig ute i skogen, levande ting rör sig där. Men varför ska dessa tankar
som aldrig skulle dyka upp ifall jag vandrat där på dagen, komma nu?
Läpparna rör sig och jag börjar nynna på en sång som vanligt, någon ur
chess blev det. Bryr mig inte om den tätate omgivningen, utan vet att den bara
är ett tankebry.
Ser ljuset från en plats där de som ingen har att gå till, fast de finns där kan gå.
Minnes lunden med ett levande ljus som brinner starkt i den översta lyktan,
så fridfull och tyst är måste stanna upp och tacka å tänka på dem som man
har i hjärtat fast som ej kan att hålla i handen längre eller i famnen. Bara tanken
på att de finns funnits levt å lever i mig och många andra, gör att man upskattar
livets morgondag allt mer. Ljus brinner lite här och där längst efter ned snirklande
stigen som går genom kyrkogården, avslutas av den röda bron sedan man åter
vid älven är.
Hoppas de ser en, varför tog jag på mig svart, som vanligt? Tur jag har reflexer
så fast än jag ej tror jag syns så ser de mig, om inte annat i broljusens sken.
Möter några cyklister som ljudlöst rullarförbi i min uppförsbacke, deras nedförsbacke
utan ljus fram eller bak, måtte de synas tänker jag, klart de syns, klart de syns.
Sista biten har jag fått fart på benen och kroppen, känns som det går bra denna kvällen.
Nedför lilla sluttningen över broarna, där man kan undra ifall det är behov av filter av
vattnet eller avloppsbrunnen, då det stiger upp en lukt av kompostlöv och "någon som glömt
stänga dörren till toa efter en nr2 stund". Huh
Uppförbackarna, se upp glas i backen ned till medleforsskolan mycket sådant. Återigenom
Villa område efter villa område går man förbi för att efter en stund återigen framför
min röda brevlåda står går till bron dörren är öppen och jag kliver in.

Ta du också en promenad, det kan hända mycket om inte i omgivningen så inombords.
=)