so...
Undrandes vad som menas med mening i livet.
Eller snarare, vad man ska fylla det med.
Är det möten med människor, att lära känns sig själv, att vära om sina nära och kära.
Eller är det den där bilen man alltid velat ha eller den konstant växande sko-kollektionen.
Kan man verkligen finna en mening med allt detta, eller är det en del i det hela att fylla livet med.
Ett konstant fyllande av både känslor och begär som ifall de ej blir tillfredställda bidrar till en mindre mening.
Då undrar jag vad händer ifall man ej känner ett behov av fylla ens materialistiska oändligtdjupa fickor, värderar man då ej finnandet av medningen med livet nog mycket? Eller är man bara snål? Tänk vad många människors liv som förstörts av begäret av konsumption, rent av gjort det kortare. Vad är inte det vi köper, har i våra bokhyllor och garderober, i våra garage om inte en drog. En drog som konstant ligger under ytan och gnager, vi vet att det finns där, vi jobbar för att försörja det, vi lever för att bära/åka/njuta av det. Allt kretsar kring det.
Är livets mening en drog?
Men meningen är även för de flesta våra medmänniskor, att samtala, umgås och vara nära dem vi känner och de vi vill lära känna bättre för det finns något "Oförfyllt" i den relationen. Meningen med människor, är det hur många/deras status/ålder även kön som har en roll i fyllnaden av livets mening? Varför umgås vi inte med alla isåfall? Vad händer ifall man har ett stort socailt nätverk? Vilka varriabler inverkar på vårat val av personer, umgängeskrets? FRågor många svaren lika så, tänker på dagens sociala mening med livet för många, hur många som finns i mobilen/är ens vänner på hemsidor och kontaktlistor. Där kan vi se med siffror och namn vilka som finns i vårat liv, men ändå ej se "dem". Är det så att vi i genom vårat liv, först lekte med alla som va i närheten, förutom dem som bråkade med en, sedan såg vi att tjejer och killar va lika vilket inverkade på umgånges kretsen (för en del), sedan börjar skvallret/man ska vara med i samma gäng/grupp/förening, sedan kommer en del och en del går, men vad väljer med vem vi näst umgås med pratar och förstår? Våra arbetskamrater, familj och släkt, skvaller/illatänkande om andra men ändå gamla vänner fast ändå ej.
Den komplicerade av alla relationer är med människor.
Ibörjan kan man tycka att "jaha undra hur det kommer gå med denna personen" och sedan man hunnit ikapp, samtalat och sett varandra så är historien tvärt om "Vad skulle jag göra utan denna personen, och hur visar jag det", beroende på olika faktorer sitter man sedan efter en tid och tycker likadant. Eller så har man kommit ifrån, ej hört av sig, ej umgåtts likadant, eller fortsatt att samtala och lärt känna varandra ännu mer fyllt med meningen. Det är så himla olika. Men prata hellre med personerna, än att se deras namn och antal, veta att de finns men ej höra av sig. Är så viktigt, "carpe diem" fånga dagen eller skulle vilja säga "gör dagen" för dig och för andra genom att säga hej.
Du är inte din grupp, du är du, ingen är som du, då du konstant förändras och ingen kan ändras likt dig.
För övrigt avskyr stängda grpper, då de är vad som skapar spänning bara se runt om dig och observera. Umgås man lika ifall man består av en "öppen" (där man umgås med andra lika mycket fast har dem man är närmare) grupp eller en "stängd" (dä man består av en grupp och inte "umgås" då man är med andra) grupp. Se Vad som passar in på dig, ave maria att det du ej befinner dig i en stängd grupp. Werry bad.
Ogillar samtal mellan fler än två personer också det går ej lära känna personen utan bara ett ytligare samanhang då man är fler. Och gillar att känna personen bakom kulissen som alla vill se eller som man vill projektera mot andra. Lika så se vad som rör sig bakom allt sminket (vilket lite väl ofta är en kuliss, likt solglasögonen som alla allt mest bär idag) så många sätt att gömma, men vill intet annat är plocka bort de varriablerna under en 1 vs1 konversation.
"Im sick of all you hypocrites, holding me at bay! And I don't need your simpathy to get me through the day. Seasons change, and so can I. Hold on boy, no time to cry! Untie these strings, I'm climbing down. I wont let them push me around" Dream Theater - A Change Of Seasons
Så mycket man är trött på här i livet... smått trött på konsumptionens fyllnad av det, hellre med mänskliga värdet som fyllnad vill jag önska.
Dags för dagen att ta slut, och vakna till en ny.
/funderare ända ut i universum
Eller snarare, vad man ska fylla det med.
Är det möten med människor, att lära känns sig själv, att vära om sina nära och kära.
Eller är det den där bilen man alltid velat ha eller den konstant växande sko-kollektionen.
Kan man verkligen finna en mening med allt detta, eller är det en del i det hela att fylla livet med.
Ett konstant fyllande av både känslor och begär som ifall de ej blir tillfredställda bidrar till en mindre mening.
Då undrar jag vad händer ifall man ej känner ett behov av fylla ens materialistiska oändligtdjupa fickor, värderar man då ej finnandet av medningen med livet nog mycket? Eller är man bara snål? Tänk vad många människors liv som förstörts av begäret av konsumption, rent av gjort det kortare. Vad är inte det vi köper, har i våra bokhyllor och garderober, i våra garage om inte en drog. En drog som konstant ligger under ytan och gnager, vi vet att det finns där, vi jobbar för att försörja det, vi lever för att bära/åka/njuta av det. Allt kretsar kring det.
Är livets mening en drog?
Men meningen är även för de flesta våra medmänniskor, att samtala, umgås och vara nära dem vi känner och de vi vill lära känna bättre för det finns något "Oförfyllt" i den relationen. Meningen med människor, är det hur många/deras status/ålder även kön som har en roll i fyllnaden av livets mening? Varför umgås vi inte med alla isåfall? Vad händer ifall man har ett stort socailt nätverk? Vilka varriabler inverkar på vårat val av personer, umgängeskrets? FRågor många svaren lika så, tänker på dagens sociala mening med livet för många, hur många som finns i mobilen/är ens vänner på hemsidor och kontaktlistor. Där kan vi se med siffror och namn vilka som finns i vårat liv, men ändå ej se "dem". Är det så att vi i genom vårat liv, först lekte med alla som va i närheten, förutom dem som bråkade med en, sedan såg vi att tjejer och killar va lika vilket inverkade på umgånges kretsen (för en del), sedan börjar skvallret/man ska vara med i samma gäng/grupp/förening, sedan kommer en del och en del går, men vad väljer med vem vi näst umgås med pratar och förstår? Våra arbetskamrater, familj och släkt, skvaller/illatänkande om andra men ändå gamla vänner fast ändå ej.
Den komplicerade av alla relationer är med människor.
Ibörjan kan man tycka att "jaha undra hur det kommer gå med denna personen" och sedan man hunnit ikapp, samtalat och sett varandra så är historien tvärt om "Vad skulle jag göra utan denna personen, och hur visar jag det", beroende på olika faktorer sitter man sedan efter en tid och tycker likadant. Eller så har man kommit ifrån, ej hört av sig, ej umgåtts likadant, eller fortsatt att samtala och lärt känna varandra ännu mer fyllt med meningen. Det är så himla olika. Men prata hellre med personerna, än att se deras namn och antal, veta att de finns men ej höra av sig. Är så viktigt, "carpe diem" fånga dagen eller skulle vilja säga "gör dagen" för dig och för andra genom att säga hej.
Du är inte din grupp, du är du, ingen är som du, då du konstant förändras och ingen kan ändras likt dig.
För övrigt avskyr stängda grpper, då de är vad som skapar spänning bara se runt om dig och observera. Umgås man lika ifall man består av en "öppen" (där man umgås med andra lika mycket fast har dem man är närmare) grupp eller en "stängd" (dä man består av en grupp och inte "umgås" då man är med andra) grupp. Se Vad som passar in på dig, ave maria att det du ej befinner dig i en stängd grupp. Werry bad.
Ogillar samtal mellan fler än två personer också det går ej lära känna personen utan bara ett ytligare samanhang då man är fler. Och gillar att känna personen bakom kulissen som alla vill se eller som man vill projektera mot andra. Lika så se vad som rör sig bakom allt sminket (vilket lite väl ofta är en kuliss, likt solglasögonen som alla allt mest bär idag) så många sätt att gömma, men vill intet annat är plocka bort de varriablerna under en 1 vs1 konversation.
"Im sick of all you hypocrites, holding me at bay! And I don't need your simpathy to get me through the day. Seasons change, and so can I. Hold on boy, no time to cry! Untie these strings, I'm climbing down. I wont let them push me around" Dream Theater - A Change Of Seasons
Så mycket man är trött på här i livet... smått trött på konsumptionens fyllnad av det, hellre med mänskliga värdet som fyllnad vill jag önska.
Dags för dagen att ta slut, och vakna till en ny.
/funderare ända ut i universum
Kommentarer
Trackback
